storytellingandbeyond

En gång i tiden var allas mål att skrapa ihop de prylar som var tecknet på ett lyckat liv. Idag betalar vi för att bli av med dem. Det första tecknet var alla dessa förvaringsfirmor. En vän till mig ärvde en 1800-talssoffa som inte fick plats hemma, men som ju var familjeklenod. Så han ställde den i förvaring tills han insåg att han så småningom hade betalat cirka dubbla soffans värde...
Själv häpnade jag när jag såg fenomenet hur folk på bakluckeloppisar betalar för en plats, och ger bort saker, främst då böcker. Sen läste jag om en ny sajt som gick ut på att du sms-ar in (10 kr) vad du vill ge bort. Samma fenomen finns även vad avser frukt. Och då har ännu inte vågen av prylar från de talrika 40-talisternas hem inte riktigt börjat välla in över oss.
Så, är den nya ekonomin att bli av med saker på ett sätt som känns rätt, snarare än att producera/köpa nya?
Hursomhelst, de saker vi vill behålla är de som bidrar till vår story, de som bildar en del av det pussel vi kallar jag.
Saker som inte har en story är helt enkelt prylar och måste förvaras alt ges bort alt undvikas. Ser man det så är det storyn i en vara som skapar dess vinstmarginal, eftersom folk bara är beredda att betala tillverkningskostnad för en pryl.
Se även: http://www.ted.com/talks/graham_hill_less_stuff_more_happiness.html

Det roar mig hur vi som ska veta "hur man gör" ständigt trampar i gamla fällor. Det har under den tid jag tittat på fb-sidor för intresseinriktningar, alltid poppat upp mängder med små, nischade sidor som dör ut pga av att de är för små. Ett exempel är "hemliga gruppen för vår klass". Inom CrossMedia hade vi en hyfsat aktiv grupp, samtidigt som det poppade upp en mängd alternativ, tills slutligen en internationell grupp fick igång så mycket aktivitet att det är den man ser på först.
Inom Storytelling så har vi som läst detta på NBI 2010-11 haft flera alternativ. Jag försökte få igång en som hette Storytellers Sverige, men den tynade ut. Vi har en som fungerar hyfsat för klassen. Men vad är det som gör att vi inte inser att vi framöver kanske kommer ha mest att göra med klassen 2009-10 eller klassen 2011-12? Varför sluter vi oss i Lag Nord och Lag Syd? Dessa lag innehåller visserligen trevliga människor som man känner lite eller väl, men om vi ska ha en pågående diskussion kring Storytelling kan vi bara tjäna på att vidga antalet deltagare.
Kommer därför kampanja under september för en sammanslagning av FB-grupper för samtliga avgångsklasser på NBI, så kan vi sedan ta det därifrån.

(Att göra TED innebär för mig att öppna upp ett slutet sällskap till att alla intresserade kan delta.)

En bit ur en NBI-uppgift:  

REBECCA BLACK / FRIDAY

SANNING ELLER SKRÖNA  /BAKGRUND
Det finns en debatt inom storytellingvärlden, en debatt om huruvida en historia ska vara sann eller om den kan vara påhittad. Mats Heijbel står mot Stylt Trampoli. Men, hur vet vi om en historia är sann, om den där ”äkta, genuina” känslan har med verkligheten att göra?
Vad är ”Gotland” och ”Österlen”? Är Ingvar Kamprad en folklig gniden smålänning eller en skattesmitande ex-nazist? Kom idén om Harry Potter till den fattiga J.K. Rowling när hon satt på ett café eller stal hon från andra? Det enda vi vet är att historier som fungerar slår igenom, oavsett sanningshalt.

HISTORIEN OM REBECCA  / TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Ett typexempel på en sådan historia är den osannolika berättelsen om hur den fjortonåriga amatören spelade in sin hemmasnickrade låt, betalade ett produktionsbolag för att göra en video och la ut den på Youtube. Inget hände. Sedan utnämnde komikern Michael J Nelson (med 19.000 Twitterföljare) den till ”den sämsta låt som någonsin gjorts” på Twitter. Kort därefter nämndes den i komediserien Tosh.0 med rubriken ”Låtskrivande är inte något för alla”. Strax därefter var den, med 3 miljoner röster, den mest hatade låten på Youtube. Innan den plockades bort, enligt Youtube på artistens begäran, hade den 154 miljoner visningar. Självklart fick Rebecka ett skivkontrakt och låten hamnade på Billboard.

DEN SVÅRFÅNGADE ÄKTHETEN
Det kan vara ett punkband som förtvivlat försöker ha ännu mer sönderrivna T-shirts, det kan vara en fotograf som i avsaknad av ”det” photoshoppar in en lo i ett magiskt ögonblick, det kan vara att välja svartvita, lite gryniga foton,  det kan vara att försöka vara folklig och festlig… egentligen finns det ingen gräns för de metoder som används för att uppnå den så hett eftertraktade äktheten. Rebecca Black är ett magiskt exempel på hur vissa på ren skär bondtur och slump gör allting rätt, fast med komiska förtecken:
* Vara ”vanlig”, inte stylad / skivbolagsprodukt
* Bli ”upptäckt” utanför mainstream
* Bli en ”snackis” och därefter uppnå det som moderna marknadsförare skulle ge sina
   lillfingrar för: Youtubeparodier med scener ur Simpsons, Southpark, SpongeBob och
   Family Guy, få någon att lägga text om henne över Hitlers bunkerscen, någon annan att
   spela in låten som Dylan-cover, få medverka i Jay Leno Show, få dödshot, få beröm av lady
   Gaga, tas i beskydd av Katie Perry och få samtliga media att uppmärksamma fenomenet.

SAMMANFATTNING / RESULTAT
Det är inte alltid de mest genomtänkta historierna som får genomslag. Men som många historier handlar historien om Rebecca om  den lilla människan som mot alla odds lyckats med det hon föresatt sig. Och hade hon haft bättre rådgivare, bättre textskrivare, bättre videofilmare och mer rutin hade hon förmodligen försvunnit in i den stora massan av likgiltig musik. Så, när du sitter där med din text och någon skrattar åt din mest misslyckade rad, så kan det vara just där din guld-historia ligger.
Vad kan man mer säga?
Igår var det torsdag, torsdag, idag är det fredag, fredag, i morgon är det lördag, sen kommer söndag…
Länkar:
Hitler kommenterar Rebecca Black : http://www.youtube.com/watch?v=24yUUHYlJEI
Dylan sjunger ”Friday” http://www.youtube.com/watch?v=9FISHEO3gsM
”Friday” Literal  http://www.youtube.com/watch?v=_-6XBbqoGRk